DEBATTARTIKEL FRÅN ANHÖRIGAS RIKSFÖRBUND
Den 6 oktober varje år firas Nationella anhörigdagen med olika evenemang runtom i landet. Det är en dag då anhörigfrågorna, och det arbete som många anhöriga utför i det tysta, för en gångs skull hamnar överst på dagordningen.
Nationella anhörigdagen instiftades av Anhörigas Riksförbund 2005. Socialstyrelsen definierar en anhörig som en person inom familjen eller bland de närmaste släktingarna. Närstående är en person som den enskilde anser sig ha en nära relation till.
Men är det verkligen så enkelt? Finns det inte fler grupper av människor som ger vård och stöd till någon de står nära, men som inte passar in i Socialstyrelsens definition? Vad händer med de som inte känner sig inkluderade i begreppet anhörig? Får de det stöd och den uppmärksamhet de behöver?
När jag valdes till förbundsordförande för Anhörigas Riksförbund i april insåg jag ganska snabbt att Socialstyrelsens definition är alldeles för snäv. Vi i Anhörigas Riksförbund uppdaterade vår definition 2022: ”Med anhörig avses en person som vårdar, hjälper eller stödjer en närstående som behöver det på grund av fysisk eller psykisk ohälsa, ålder eller funktionsnedsättning.” Det är en mindre snäv, och därmed bättre, definition även om jag inser att även den behöver breddas. Det är trots allt Socialstyrelsens formulering som är den styrande för kommuner och regioner. Tyvärr gör den att många anhöriga inte blir inkluderade.
Jag har mött människor som lever som anhöriga och med närstående som inte klarar av att ta hand om sig själva på ett sätt som samhället och omgivningen ställer krav på och önskar. Som mer eller mindre väljer att vara anhöriga. Jag har också mött barn som är anhöriga, men här finns det en markant skillnad: De har inget val utan kanske föds in i rollen eller tvingas in i den under uppväxten där rättigheter och val inte finns på kartan. Jag har också mött många anhöriga som inte finns på politikers, kommuners, regioners och myndigheters karta. För att de inte ingår i den uppsatta definitionen.
Jag tänker på alla dessa barn och unga. Jag tänker på mammor som kämpar för att hålla ihop familjen där pappan eller den äldre brodern valt kriminalitet som livsstil och där drogmissbruk och våld är ett dagligt inslag. Jag tänker på den äldre dottern som får skrapa ihop spillrorna efter att hennes mamma blivit utsatt för våld i nära relation av sin sambo. Eller mamman som jag träffade i Borås i somras: Hon berättade om maktlösheten, frustrationen, ilskan och den ständigt inneboende känslan av otillräcklighet. Hennes älskade 13-åriga dotter hade nämligen blivit utsatt för sexuella övergrepp mellan 6 och 11 års ålder. Förövaren var mammans egen sambo. Han dömdes till tio års fängelse.
Vi lever i ett samhälle där 1 av 4 barn blir utsatta för olika former av sexuella övergrepp. Vid sidan av dessa barn finns allt som oftast en anhörig som får kämpa med att ta hand om barnet som blivit utsatt för det värsta man kan tänka sig.
Frågan jag ofta ställer mig är om vi som förbund ska se förbi alla dessa människor som också kämpar dagligen med en närstående som inte klarar av vardagen, bara för att de inte finns definierade av Socialstyrelsen? Mitt svar är ett självklart ”nej”. Sverige ska inte ha en så smal definition av anhöriga. Vi är i princip lika många vuxna anhöriga som medborgare i vårt avlånga land. De flesta har varit i ett anhörigskap en eller flera gånger i livet. En kvinna berättade att hon har haft ett 20-tal anhörigroller. Ett 20-tal! Hon fyller 60 år i november. Jag själv har också haft många anhörigroller i min familj och bland släkt och vänner. Jag är också ett barn som föddes in i rollen som anhörig där jag växte upp med kriminalitet, missbruk och väld i nära relation och tvingades in i rollen som anhörig.
Många av dessa roller hamnar utanför Socialstyrelsens definition.
Om vi inte försöker tänka om och tänka in vår tids anhörigskap, som kan se så olika ut men ändå ha så många gemensamma beröringspunkter, då vänder vi på något sätt alla dessa människor ryggen. Trots att de kämpar i det tysta, ger kraft och hopp, hjälper till med att övervinna varje steg och varje stopp. Detta är ovärderliga insatser som är viktiga för oss att se och stötta.
Nu finns det dock en öppning. Regeringen satsar på anhörigstöd genom Tidöavtalet och har presenterat fyra förslag:
1. Anhöriga till långvarigt sjuka ska ha stöd av en kontaktperson.
2. Nationell anhöriglinje som stöttar dygnet runt ska finnas.
3. Särskilt stöd ska ges till anhöriga som är barn.
4. Personal som arbetar med barn ska ha särskild utbildning i detta.
Detta ska vi självklart ta tillvara på. Anhörigas Riksförbund är en given aktör i denna utveckling. Vi ingår också stolta i en av regeringens referensgrupper på området.
Det är hög tid att bredda Socialstyrelsens definition av vem som är anhörig och erkänna att det finns många fler och olika former av anhörigskap. Det handlar om att se verkligheten som den är och ge alla anhöriga det stöd och den respekt de förtjänar.
På Nationella anhörigdagen vill jag därför uppmana alla att tänka på alla de människor som ger vård och stöd till någon de står nära, oavsett om de kallar sig anhöriga eller inte. Jag vill också uppmana politiker, myndigheter och professionella att lyssna på deras röster och behov. Varje dag är en anhörigdag.
MARLÉNE LUND KOPPARKLINT
Förbundsordförande
Anhörigas Riksförbund
