Artikel från Vi Anhöriga 1:2023
Ann-Marie går vidare efter åtta spännande år, men hon släpper inte taget om anhörigfrågorna.
På kongressen i Uppsala i april leder hon presidiet för sista gången. Vi Anhöriga satte oss ner med henne för att summera en intensiv och utmanande tid. “Det är lite vemodigt att lämna, men man behöver ta såna beslut ibland”, säger hon.
Ann-Marie är född i Göteborg, men sedan många år bosatt i Huddinge, och utbildad sjuksköterska. Här har hon haft en lång politisk karriär, bland annat som kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd med ansvar för handikapp- och äldreomsorg. Ann-Marie har även jobbat politiskt inom Svenska kyrkan, och hon är fortfarande ordförande i kyrkorådet i Huddinge.
Hon kommer mycket väl ihåg när hon första gången kom i kontakt med det som skulle bli Anhörigas Riksförbund. En dag kom Bertil Björkström, en av förbundets grundare, på besök till henne på kommunkansliet. Han ville träffa kommunalrådet Högberg.
– Bertil pratade om hur viktigt det var med anhörigfrågor och att anhöriga måste organisera sig. Han gjorde ett stort intryck på mig.
När valberedningens dåvarande ordförande Alf Andersson ställde frågan till henne många år senare hade hon avgått som kommunalråd, och det fanns utrymme i hennes kalender för nya åtaganden.
– Jag tror faktiskt att det var någon som hade tipsat om att jag kanske skulle kunna passa som ordförande, säger Ann-Marie.
Varför tackade du ja?
– Jag tyckte att det på något sätt förde ihop olika erfarenheter jag hade fått i livet: Jag är ju sjuksköterska i botten och har mött många anhöriga. Jag har också egna erfarenheter. Tillsammans med min politiska bakgrund tyckte jag att det kunde vara kunskaper som skulle kunna bidra i arbetet som förbundsordförande.
Sagt och gjort. På extra kongressen i april 2015 valdes Ann-Marie Högberg till ordförande för Anhörigas Riksförbund. Hon tillträdde under en turbulent period internt, och en av hennes viktigaste föresatser den första tiden var att reda ut problemen.
– Det är klart att det präglade den första tiden väldigt mycket. Men jag tror samtidigt att det kanske var en fördel att jag kom helt utifrån och inte på något sätt hade varit involverad i de här stridigheterna som ändå fanns.
Åtta år senare kan hon blicka tillbaka på en både krävande men också rolig och stimulerande tid som ordförande i förbundet.
– Roligast har naturligtvis varit alla fantastiska människor man har mött; medlemmar, anhöriga, styrelseledamöter och medarbetare på kansliet. Det har varit det allra roligaste. Sen är det klart att beslutet om en nationell anhörigstrategi också är sånt som peppar en.
Ett av de första stora evenemangen efter valet av Ann-Marie var den uppmärksammade anhörigmanifestationen på Sergels Torg i Stockholm den 6 oktober. 2015 hade förbundet utnämnt till Anhörigåret och manifestationen blev kulmen på det.
– Manifestationen var en både stor och rolig händelse. Jag fick stå där på den lilla avsatsen och hålla tal, minns Ann-Marie.
Den årliga konferensen Anhörigriksdagen ligger henne varmt om hjärtat:
– Anhörigriksdagarna är verkligen något alldeles speciellt. Det är väldigt många bra föreläsningar, som ger kunskapsmässig påfyllning, men också en varm och fin stämning där människor får mötas. Det har varit oerhört värdefullt.
Ann-Marie konstaterar att anhörigfrågorna flyttat fram sina positioner på bara några år, och tagit större plats i samhällsdebatten. Hon har redan nämnt den nationella anhörigstrategin som ett resultat, men lyfter också förslaget om en ny äldreomsorgslag – för att nämna två milstolpar från det senaste året.
– Vi fick också fram ett bra intressepolitiskt program tillsammans. Det har känts gott att ha det i botten. Det har gjort att vi kunnat ha en större enighet om vilka frågor vi ska driva. En stor sak innan jag tillträdde var när man ändrade skrivningen i socialtjänstlagen från att anhöriga “bör” till att de “ska” få stöd. Det var en viktig händelse för förbundet och för anhörigas möjligheter.
Det talas mer om anhörigfrågorna idag, och det har nog lett fram till både anhörigstrategin och till att vi i förbundet tillfrågas som experter när det ska tas fram lagstiftning på området, säger hon.
Ann-Marie poängterar att det är viktigt att inte slå sig till ro med de senaste årens framsteg. Än finns mycket kvar att kämpa för.
– Vi har nu en stor uppgift i att se till att det verkligen blir något av den här anhörigstrategin – att man tar tag i frågorna och implementerar i alla kommuner. Kommunerna måste ta fram egna strategier, och sen också föra ut dem till de som direkt ska jobba med och möta anhöriga.
Förbundet måste också fortsätta arbetet med barn som anhöriga, tycker Ann-Marie, och nämner även den stora gruppen anhöriga till personer med någon typ av psykisk ohälsa som viktig. Och det finns förstås ännu fler angelägna frågor:
– Vi ser föräldrar till barn som omfattas av LSS, där det är väldigt mycket bekymmer idag. Och det är viktigt att förbättra de ekonomiska villkoren så att det blir lättare att kombinera yrkesarbete med anhörigskap. Det ska vara lika självklart att en modern arbetsgivare inser att deras medarbetare kan ha ett anhörigansvar för någon på samma sätt som man tar för givet att de ska fatta att människor har barn.
Hon ser också ett behov av att arbeta med förbundets egen utveckling på längre sikt.
– Vi har tappat föreningar och medlemmar, även om det också har kommit till nya. Hur ska föreningslivet stärkas och leva vidare och hitta nya former för att kunna klara sig? Våra lokalföreningar måste ha möjlighet att verka på ett bra sätt för framtiden. Det är och kommer att vara en utmaning som vi inte är ensamma om i vår organisation.
Efter valet 2022 utnämndes Ann-Marie till ordförande för kommunfullmäktige i Huddinge och även för det kommunala bostadsbolaget Huge Bostäder. Och hon fortsätter som kyrkorådets ordförande. Uppdrag som tar väldigt mycket tid i anspråk. Det är bland annat därför hon väljer att kliva av som förbundsordförande.
– Det är ett väldigt roligt och stimulerande uppdrag att ha. Därför är det lite vemodigt att lämna, men man behöver ta såna beslut ibland. Det kan också vara bra med förnyelse i en organisation. Jag tror att det kommer att bli jättebra, säger Ann-Marie Högberg.
Hon passar på att skicka med några ord till sin efterträdare:
– Egentligen så tänker jag att man får utforma uppdraget utifrån sina egna erfarenheter. Men ett ordförandeskap ger framförallt förutsättningar för att man ska kunna göra saker och ting tillsammans. Det är det viktigaste. Du är ingen solospelare.
Hur vill du själv fortsätta att jobba med anhörigfrågorna framåt?
– Jag kommer självklart att fortsätta vara medlem. Engagemanget kommer jag att ha med mig, så får jag se i vilka sammanhang jag kan lyfta anhörigfrågorna framöver. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag vill fortsätta att prata för anhöriga och anhöriggrupper och dela med mig av mina erfarenheter som kan bidra till att öka förståelsen för anhörigas villkor, avslutar Ann-Marie Högberg.
Artikel från Vi Anhöriga 1:2023, Text & foto: MICHAEL NYSTÅS
