Författare, föreläsare, poddare och språkforskare är bara några av meriterna på Maria Estling Vanneståls visitkort. Nu är hon aktuell med en ny stödbok för anhöriga och krönika i Vi Anhöriga. I november gästar hon Anhörigriksdagen. ”Jag hinner mycket för att jag jobbar med det jag tycker är roligt. Sen ser jag till att ta hand om mig själv för att orka”, säger Maria.
En kilometer utanför lilla Brittatorp i norra Småland ligger Målajord. Ett stort gulmålat hus byggt 1921. Det är Maria Estling Vanneståls paradis på jorden. ”Målajordsluften” skriver hon om i ett av sina nyhetsbrev. Här lever hon med maken Anders och två av de fyra barnen.
I det rustika köket bjuder Maria på en fantastiskt god soppa gjord på grönsaker från den egna trädgården, och varmt nybakat bröd.
– Målajordsluften är den som möter en när man kommer hem från stan och kliver ur bilen. Jag tar många djupa andetag.
Hon är smålänning i själ och hjärta och har bott i trakten i hela sitt liv. Till Målajord kom familjen för 24 år sedan, 1998. På den stora tomten växer träd och gräs fritt bland odlingar, rabatter och växthus. I ett hörn pågår bygget av snickarkunnige maken Anders senaste projekt – ett hönshus. Familjen försöker leva hållbart och vara självförsörjande så mycket det går.
Maria har flera böcker bakom sig, både faktaböcker, romaner och barnböcker, flera med anhörigtema. Romanerna ”Lex Katarina” och ”Kantstötta porslinsugglors paradorkester” handlar om demens och psykisk ohälsa.
– Jag visste väldigt tidigt att jag ville bli författare och började i princip skriva i samma ögonblick som jag lärde mig läsa. Jag slukade böcker som liten och skrev jättemycket. Så fort jag läst ut en bok blev jag så inspirerad att jag skrev en egen, som aldrig blev färdig. Jag tyckte det var roligare att läsa och skriva än att leka med kompisar, berättar Maria.
Ett av hennes motton är talande nog ”att skriva är att andas”:
– Om jag blir sur och grinig så har jag märkt att det beror på att jag inte hunnit skriva på ett tag. Jag är aldrig så lycklig som när jag är på Öland och får skriva dygnet runt!
En period ville hon bli läkare men de planerna skrinlades. Språk var och är ett stort intresse. Maria utbildade sig till gymnasielärare i svenska och engelska. Det ledde henne in i en forskarkarriär i engelsk lingvistik, som utmynnade i en avhandling om grammatisk variation 2004. Därefter skrev hon flera läroböcker i språk, varav en blivit ett standardverk på universitetens engelskkurser.
– Jag jobbade på universitetet i Växjö i 15 år. Det var kul men också väldigt stressigt. Jag var på väg in i väggen och fattar i efterhand inte hur jag överlevde. Inom mig hade jag hela tiden tankar om att göra skillnad och känna mening, berättar Maria.
Samtidigt som hon forskade och skrev läromedel hade hon små och stora barn och blev anhörig.
– Det var en tuff tid, men den bäddade så småningom för att jag kom fram till att universitetsvärlden inte var min plats. Jag kände att det var en ganska hård miljö med för stor konkurrens om studenter och forskningsmedel.
Maria började leda stresshanteringsgrupper och landade i att hon ville skriva friare och jobba mer med människor och människors hälsa och mående.
– Det var ju bra att få lära studenter att böja verb rätt, men kändes kanske inte så meningsfullt när jag började fundera på om det var det jag ville göra resten av mitt liv.
Framgångarna med läromedlen gav Maria möjlighet att gradvis gå ner i tjänst och bygga upp den verksamhet hon har sen tio år tillbaka. Hösten 2012 kunde hon lämna universitetsjobbet helt. Idag är hon en uppskattad föredragshållare, cirkelledare i personlig utveckling och författare. Hon driver podden och bloggen ”Drömmen om Målajord” som fylls med inspirerande innehåll. Ett nyhetsbrev skickas till intresserade prenumeranter.
- I podden möts man av intervjuer med människor som har känt efter vad som är viktigt för dom, som har nån slags inre kompass och inte bara följer normer och gör det som förväntas. Det är det som driver mig när jag letar gäster. Jag har intervjuat många som gör bra saker för världen och jobbar med kultur, natur, hållbarhet och annat som jag själv också är intresserad av. Hade jag följt allas förväntningar så hade jag fortsatt min akademiska karriär och varit professor idag, säger hon.
Maria är ofta ute och föreläser. De senaste åren har temat varit att bli mamma till sin mamma, ofta med rubriken ”Anhörig i ett hav av känslor”, som också blev namnet på hennes nya bok.
– Jag berättar min egen anhörighistoria med mamma och om de känslor jag levde med och som jag också upplevt i anhörigskapet till mina barn. Jag pratar även om hur vi kan bli hållbara som anhöriga. Det är det största problemet för de allra flesta. Man tar inte hand om sig, ofta vet man inte hur man gör, och så sliter man ut sig eftersom man inte har vågat ta hand om sig eller kanske inte tyckt att man varit värd att må bra. I boken finns ett helt kapitel om det. När vi är slitna som anhöriga så blir vi mer slitna om vi inte i övrigt lever ett liv som vi trivs med.
Hon kallar den nya boken för en stödbok för anhöriga:
– Det är en bok som handlar om att få igenkänning, att känna att man inte är ensam, och om att ge idéer för hur man kan bli mer hållbar som anhörig. Det är ingen fackbok, här är jag mycket mer personlig.
I boken är hon väldigt öppen med sin egen anhörigresa. Den började redan när hon var barn. I närheten fanns en moster med bipolär sjukdom.
– Då mötte jag anhörigskapet hos framför allt mina föräldrar och såg hur det tärde på dom.
Genom livet har Maria fått många erfarenheter av att vara anhörig. Hennes pappa drabbades av cancer, hennes mamma av blodkärlsdemens och flera av barnen lever med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
– Jag ville beskriva hur det ofta är i ett liv. Man är anhörig i olika faser, ibland är man det hela livet, ibland går det i perioder. Mamma blev sjuk samma vår som jag väntade vårt fjärde barn. Det gjorde det extra jobbigt. Det var jätteslitigt med allt det som ett anhörigskap för med sig. Pappa levde inte och min syster bodde på annan ort. Det blev jag som tog mycket av den vardagliga omsorgen. Min son föddes mitt under mammas sjukdomstid och sov väldigt dåligt på nätterna. Jag tror att det berodde på att han märkte att jag var orolig, stressad och ledsen för mammas skull. Det var en tuff period.
Debutromanen ”Lex Katarina” bygger på hennes mammas sjukdom. Boken ledde till att Maria bjöds in till SVT:s ”Go’kväll” för att prata om den.
– Jag hade svårt att hitta böcker som jag kunde känna igen mig i.
Maria talar också gärna om begreppet ”sandwich-generationen”, som kan tarva en förklaring:
– Det handlar om att vara klämd mellan generationerna med barn från ena hållet och en åldrande förälder, som också behöver en, från det andra. Som en macka. Det behöver heller inte vara just när man har småbarn, jag har mött kvinnor som har barnbarn och känner likadant, att de inte räcker till. Sandwich-begreppet kan vara flexibelt.
Arbetet med ”Anhörig i ett hav av känslor” tog två år. En låda med nytryckta böcker står på en stol i köket när vi träffas.
– Jag samlade mina egna erfarenheter och intervjuade drygt 30 personer, både anhöriga och anhörigkonsulenter. Sommaren 2020 läste jag massor av böcker på temat för att få så många exempel som möjligt. Jag ville samla röster och hitta mönster. Jag lyssnade också på många poddar. Det är ett tungt ämne på många sätt men har varit ett jätteroligt arbete. I intervjuerna öppnade människor sig; vi grät tillsammans, vi skrattade tillsammans. Det var så många fina möten, berättar hon.
Maria fortsätter:
– Det finns så mycket som förenar oss anhöriga och det blev väldigt tydligt i intervjuerna även om inte alla hade hunnit sätta ord på det. Det är så mycket som är gemensamt oavsett hur ens anhörigskap ser ut. Vi delar samma känslor av skuld, skam, oro, frustration, trötthet och ensamhet.
Att skriva boken innebar också en personlig utvecklingsresa.
– Att sätta ord på min egen anhörigresa och också erkänna att jag även haft negativa känslor som avundsjuka, har varit terapeutiskt. Samtidigt hoppas jag att boken ska få andra att också vilja beskriva sina känslor och känna att de inte är ensamma. Om ingen annan vill ha den här boken så är jag ändå glad för min egen skull att jag skrivit den, skrattar Maria.
I boken lyfter hon även fram de positiva sidorna av ett anhörigskap, något hon också tar upp i sina föreläsningar och skriver om i sin krönika i Vi Anhöriga nr 2 2022.
– Det är så lätt att fastna i det mörka och eländiga så jag tyckte det var viktigt att ta upp det positiva. Sen kanske inte alla känner igen sig. Men många säger att de känner tacksamhet över de små guldkornen. I nästan allt mörker finns små glimtar av ljus.
Maria har redan börjat arbeta med två nya böcker. En ska handla om att följa sin inre kompass, som också är namnet på en webbkurs Maria har.
– Men när jag skulle uppdatera kursen upptäckte jag att jag hade så mycket material att det skulle räcka till en hel bok!
Hennes andra projekt är en uppföljare till de två romanerna om Katarina med arbetsnamnet ”Det är när man följer hjärtslagen som det händer”.
– Den ska handla om inre och yttre hållbarhet och omställning, och om vänskap, avslöjar Maria.
Text och foto: Michael Nystås
FAKTA
- Namn: Maria Estling Vannestål.
- Född: 1968, uppvuxen utanför Växjö.
- Bor: Östra Målajord.
- Familj: Maken Anders och de fyra barnen Sanna, 31, Samuel, 20, Lova, 17, och Adam, 12. Barnbarnet Elmer, 2 år.
- Gör: Allt möjligt. Författare, föreläsare och cirkelledare.
- Aktuell: Nya boken ”Anhörig i ett hav av känslor”.
- Karriär i korthet: Utbildad gymnasielärare, forskare och lärare i språk, universitetslektor,
- egen företagare sedan 2012.
- Fritid: Odling, yoga, meditation, kallbad, läsning.
- Läser: ”En katts resedagbok” av Hiro Arikawa. ”Löpa varg” av Kerstin Ekman.
- Lyssnar på: Poddar, just nu Söndagsintervjun i P1 och The Happiness Lab.
- Favoritplats för inspiration: Nere vid sjön Innaren och Hagaby på Öland där det finns en fyr man kan gå till ute i vattnet. Där skriver jag som bäst.
- Livsmotto: Flera olika beroende på var jag är i livet. ”This too shall pass”, när livet är tufft. Eller Bodil Jönssons ”Stilla dig, det går över”. ”Alla människor har en berättelse”. ”Att skriva är att andas”.
- Drivkraft: Att försöka göra skillnad där jag kan och bidra med nån liten pusselbit till världen. Alla behöver inte starta Läkare utan gränser.
- Framtidsdröm: Jag tycker att jag lever min dröm i stor utsträckning och har egentligen inget kvar på min bucket-list. Jag gör det jag tycker är roligt och hoppas få fortsätta med det.
MARIAS TRE BÄSTA TIPS TILL ANHÖRIGA:
- Våga möta dina tankar och känslor. Sätt ord på dom.
- Hitta det som ger dig kraft.
- Våga be om hjälp och ta emot den.
Läs mer om Maria:
