2026 innebär valår i Sverige. Och med sex månader kvar till valdagen valde Anhörigas Riksförbunds redaktion att ta pulsen på det lokala påverkansarbetet i en av förbundets 45 medlemsföreningar, Anhörigföreningen i Solna (Ahfs). Här är samarbete och ihärdighet ledord i arbetet med lokala politiker och tjänstepersoner.
Anhörigas Riksförbund träffar Jan-Erik Larsson och Ulla Molin, föreningens ordförande och sekreterare, som tillsammans med Adèle Petersson, Inger Gyllenflykt och Bengt Brundin utgjort styrelsen 2025. Materialet över föreningens aktiviteter är digert.
– Vi gör väldigt mycket, berättar Ulla Molin. Det är val snart och under hösten planerade vi vilka frågor vi vill ställa till våra politiker. Vi kommer vid två skilda tillfällen möta styret för Solna stad respektive oppositionen. Att möta varje enskilt parti separat har vi inte resurser till.
Kräva svar från politiker
Föreningen har vid tiden för intervjun redan hunnit få en del svar från politiker. Med inbjudan hade de bifogat ett antal punkter för politikern att läsa. Punkter de ser som viktiga ur ett anhörigperspektiv. Ulla Molin fortsätter:
– Solna stad antog en anhörigpolicy 2024. Då hade vi arbetat för saken sedan 2014. Socialdemokraterna lämnade med tiden en motion som inte antogs av det dåvarande styret som menade att det riskerade att bli en papperstiger.
Sedan vann (S) valet och vi tog upp saken igen vilket ledde till att policyn finns idag. Som anhörigförening är vi också rädda för att det blir en papperstiger. Det finns idag två anhörigkonsulenter i Solna som arbetar med implementeringen. Men det kan inte hänga på två personer. Dessutom tar det tid från deras arbete med att direkt stötta anhöriga.
Jan-Erik Larsson fyller i:
– Det är därför det är så viktigt att vi finns. Som förening är vi oberoende, och vi har tagit bort ”vi och de”. Idag har vi alla med oss i det här, det har tagit tid och krävt mycket arbete.
Man vill se nämndmål som handlar om anhöriga och efterlyser en helhetssyn kring anhörigskap.
Osynliga anhöriga
– Vissa partier nämner inte ens ordet anhörig. Vi vill ha nämndmål som handlar om anhöriga i omvårdnadsnämnden, socialnämnden osv. Anhöriga finns i alla dessa sammanhang och vi kommer driva den här frågan. Det kan också bli ett annat styre efter valet, säger Ulla.
Jan-Erik, som själv vårdade sin mor dygnet runt i två år, lyfter avgiftsfri avlösning som en kärnfråga.
– Som anhörig måste du få bli avlöst då och då. Batteriet blir urladdat och behöver fyllas på någonstans. Många anhörigföreningar och arbetskonsulenter erbjuder utflykter och andra aktiviteter. Haken är hur den anhöriga ska våga lämna sin närstående med gott samvete. Arbetet vi anhöriga gör sparar också in stora pengar för kommunen. 700 000 kr i mitt fall. Samtidigt som vi inte får en krona för det arbetet ska vi själva betala för avlösningen, säger han och fortsätter:
– Solna har 13 000 anhöriga, det innebär arbete till ett värde av ca 2 miljarder kronor. Samtidigt ökar antalet sjukskrivna för psykisk ohälsa i landet. Anhöriga finns med i den statistiken. Hur kan Anhörigas Riksförbund vara behjälpligt gällande likvärdigt stöd av god kvalitet oavsett boendeort?
Brygga över hinder
Cafémöten är en annan del av föreningens verksamhet. Till dessa bjuder man in tjänstepersoner och politiker från kommunen. Bland tidigare gäster finns en jurist som berättat om framtidsfullmakter, kommunens senior- och funktionshinderlots, en datafixare, en samordningsansvarig sjuksköterska, en biståndshandläggare och stadens anhörigkonsulenter.
– Det är svårt för anhöriga att kontakta kommunen, så i stället för att de ska söka sig runt ser vi till att berget kommer till dem, säger Jan-Erik.
Anhörigföreningen har även en jourhavande anhörig och man arbetar tillsammans med kommunen genom samverkansmöten där man byter information och försöker lösa den eviga frågan om hur man hittar och når ut till anhöriga.
Att det finns två anhörigkonsulenter är nytt sedan sensommaren och något föreningen arbetat för länge. Numera finns det också anhörigombud på de två kommunala boendena.
Ge aldrig upp
– Vi ser att arbetet ger frukt nu, säger Jan-Erik. Vi har hållit på sedan 2012 och har numera en nära relation både sinsemellan oss och med de som engagerar sig i föreningen.
Ulla och Solnaföreningen står också bakom initiativet till ett Fråga doktorn-avsnitt om anhöriga. Något som blev verklighet och sändes på SVT hösten 2025, även om hennes tanke med programmet som hon säger varit en annan. Hon medverkar också i arbetsgruppen Utökat anhörigstöd som hålls av Nka – Nationellt kunskapscentrum för anhöriga. Och har som representant för anhörigföreningen även bjudits in till att föreläsa hos RME – Riksförbundet för ME-patienter.
Både Jan-Erik och Ulla, ser gärna mer erfarenhetsutbyte mellan medlemsföreningar och föreslår både digitala forum för det, liksom möjligheter till att diskutera vid fysiska möten och vid Föreningslinjens träffar. De uppmuntrar också förbundet till att synas mer i TV och press och till att utvärdera de senaste årens arbete. Hur ser till exempel status ut tio år efter införandet av det intressepolitiska programmet?
Vägar framåt
Vilka tips har ni till andra föreningar som önskar arbeta med påverkansarbete?
– Ge inte upp om det inte ger något i början, säger Ulla. Det tog några år innan vi fick flyt. Man måste upprepa sig, precis som med marknadsföring och reklam. Jan-Erik tillägger:
– Det ska inte vara ”vi och de” det ska vara tillsammans. Vi finns till för att våra anhöriga är frustrerade och med tiden har vi lärt oss att hålla ner tonen. Det är viktigt att få en vi-känsla med nämnder och tjänstemän. I slutändan slåss vi ju för att vi inte ska behöva finnas.
