När en person behöver stöd från flera olika aktörer, till exempel hälso- och sjukvården och socialtjänsten, kan det bli svårt att veta vem som ansvarar för vad. För många anhöriga innebär bristande samordning att de själva får ta rollen som informationsbärare, kontaktperson och samordnare mellan olika verksamheter.
En samordnad individuell plan (SIP) är ett verktyg som kan minska den belastningen genom att skapa tydlighet, samverkan och en gemensam plan kring den person som behöver stöd.
Trots att SIP är ett etablerat arbetssätt används det fortfarande i för låg utsträckning. När en person har behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård ska en SIP upprättas tillsammans med personen själv, och anhöriga kan involveras om personen önskar det.
Vad är en samordnad individuell plan (SIP)?
En SIP, samordnad individuell plan, är en gemensam plan där personen, berörda verksamheter och vid behov anhöriga tillsammans beskriver vilka behov som finns, vilka insatser som ska genomföras och vem som ansvarar för vad.
Syftet med SIP är att skapa en helhet kring personen och undvika att olika verksamheter arbetar var för sig.
En SIP kan vara aktuell när en person exempelvis behöver stöd från:
- kommunens socialtjänst
- hälso- och sjukvården
- psykiatrin
- rehabilitering
- skola eller andra stödinsatser
Planen ska utgå från personens behov, önskemål och mål.
Anhöriga får ofta ta rollen som samordnare
När stödet runt en person är splittrat hamnar ansvaret ofta på anhöriga. Många anhöriga beskriver att de behöver:
- hålla reda på olika vårdkontakter
- förmedla information mellan verksamheter
- bevaka att insatser genomförs
- boka möten och följa upp beslut
- försöka förstå ett komplext stöd- och vårdsystem
Detta kan skapa en stor praktisk och känslomässig belastning. Anhöriga kan känna oro, stress och ansvar för att stödet ska fungera och detta trots att anhöriga inte har det formella ansvaret. En SIP kan bidra till att flytta tillbaka samordningsansvaret till de verksamheter som ska samarbeta kring personen.
Exempel på situationer där en SIP kan behövas
När en närstående har psykisk ohälsa eller sjukdom
För personer med psykisk ohälsa kan stödet ofta behöva samordnas mellan till exempel psykiatri, vårdcentral, socialtjänst och andra stödinsatser. En SIP kan skapa tydlighet kring vem som ansvarar för vad och vilka insatser som behövs.
När en person har en demenssjukdom
Vid en demenssjukdom kan behovet av stöd förändras över tid. En SIP kan hjälpa till att samordna insatser från till exempel vården, kommunen, hemtjänsten och stöd till anhöriga.
När ett barn eller en ung person behöver stöd
Barn och unga kan ha kontakt med flera aktörer samtidigt, till exempel skola, elevhälsa, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri (BUP) och habilitering. En SIP kan bidra till att skapa en gemensam plan runt barnet och minska risken att föräldrar behöver samordna allt själva.
När anhöriga har fått en samordnande roll
Om anhöriga upplever att de behöver hålla ihop kontakter, förmedla information mellan verksamheter eller själva driva processen framåt kan det vara ett tecken på att en SIP behövs.
Så kan SIP minska anhörigas belastning
En fungerande SIP kan ge anhöriga:
Ökad tydlighet
När ansvar och roller är tydligt fördelade minskar risken att anhöriga behöver själva hålla ihop alla kontakter.
Bättre samverkan mellan aktörer
SIP skapar en gemensam struktur där olika verksamheter kan planera och samarbeta kring personens behov.
Större trygghet
Anhöriga kan få bättre insyn i vilka insatser som finns, vem som ansvarar och vad nästa steg är.
Möjlighet att vara anhörig, inte bara vård- eller samordningspersonal
När samhällets stöd fungerar bättre kan anhöriga lägga mer energi på relationen och mindre på administration och problemlösning.
Anhöriga har viktig kunskap men ska inte bära hela ansvaret
Anhöriga har ofta en unik kunskap om personens vardag, behov och situation. Den kunskapen är värdefull i en SIP-process.
Samtidigt är det viktigt att anhörigas delaktighet inte innebär att de får ett större ansvar än de själva önskar eller orkar med. En SIP ska inte ersätta samhällets ansvar eller göra anhöriga till en – osynlig – resurs i vård och omsorg.
Målet är att skapa ett samarbete där anhöriga kan bidra med sin kunskap, samtidigt som professionella aktörer tar ansvar för sina insatser.
Vem tar initiativ till SIP?
Initiativet till en samordnad individuell plan (SIP) kan komma från flera håll. Det kan vara personen själv, en anhörig eller någon av de verksamheter som finns runt personen, till exempel socialtjänsten, vården eller annan stödverksamhet.
För anhöriga är det viktigt att känna till att de kan uppmärksamma behovet av en SIP även om de själva inte kan besluta om planen. En anhörig kan kontakta exempelvis vården eller socialtjänsten och beskriva att det finns behov av bättre samordning mellan olika insatser.
Att efterfråga en SIP kan vara ett sätt för anhöriga att lyfta att situationen har blivit svår att hantera och att ansvaret för samordning inte längre fungerar.
Behovet av en SIP kan förändras över tid. En situation som tidigare fungerat kan bli mer komplex när personens behov ökar, hälsotillstånd förändras eller nya aktörer blir involverade. Det kan till exempel handla om att en person får en ny diagnos, behöver mer stöd i vardagen, får kontakt med fler verksamheter eller att anhörigas egen möjlighet att hjälpa förändras.
När vardagen förändras kan en SIP bidra till att skapa en ny gemensam plan där det blir tydligt vilka insatser som behövs, vem som ansvarar för vad och hur stödet ska samordnas framåt.
Vem ansvarar för att SIP-möte kommer till stånd?
När behovet av SIP har uppmärksammats behöver berörda verksamheter agera och ta ansvar för att samordningen kommer igång. Det kan vara kommunen eller hälso- och sjukvården som tar initiativ beroende på var personens huvudsakliga behov finns.
Det avgörande är inte vilken verksamhet som startar processen, utan att någon tar ansvar för att samla rätt personer och skapa en gemensam plan.
För anhöriga är detta särskilt viktigt eftersom bristande samordning annars kan innebära att den anhöriga själv får försöka hålla ihop kontakterna mellan olika aktörer.
Varför används inte SIP mer?
Trots att SIP har funnits under flera år visar erfarenheter att många personer som behöver samordnade insatser fortfarande inte får en plan. Det kan bero på bristande kunskap, otydliga rutiner eller att olika verksamheter inte alltid tar initiativ till samverkan.
När SIP inte används riskerar konsekvensen att bli att personen själv och anhöriga får försöka navigera mellan olika system.
SIP är en rätt till samordning och ett stöd för anhöriga
En samordnad individuell plan handlar ytterst om att personen ska få rätt stöd vid rätt tidpunkt. Men SIP är också ett viktigt verktyg för att förebygga att anhöriga drabbas av onödig stress och överbelastning.
När vård, omsorg och andra stödinsatser samarbetar bättre skapas bättre förutsättningar både för personen som behöver hjälp och för de anhöriga som finns nära.
En SIP kan vara skillnaden – för anhöriga – att behöva hålla ihop hela stödsystemet själva eller att vara delaktiga i ett fungerande samarbete.
Läs mer
Missa inte våra valfrågor till samtliga riksdagspartier däribland frågan med fokus på Samordning – Riksdagsvalet 2026, valfråga 3: Samordning som inte fungerar (öppnas i ny flik).
Läs även samtliga valfrågor: Riksdagsvalet 2026: Valfrågor med fokus på anhörigskap (öppnas i ny flik).
Missa inte:
Anhörigas Riksförbund har återkommande digitala samtalsgrupper för dig som anhörig.
Läs mer under Digitala samtalsgrupper (öppnas i ny flik).
Välkommen att anmäla dig och delta i samtal där vi tillsammans utforskar hur det är att vara anhörig, både det som är svårt och det som kan ge kraft och hopp.
Till exempel börjar en grupp för dig vuxet barn till förälder med demens senare under hösten 2026.
