Lina Perssons skötebarn #vägraskuld är både en drabbande teaterföreställning och en workshopturné på tio västsvenska högstadieskolor och gymnasier. Vi Anhöriga var med när en åttondeklass på Röselidsskolan i Gråbo fick besök i maj. I klassrummet fick vi ta del av en grupp 14-åringars kloka funderingar.
Det är en av vårens varmaste dagar. Röselidsskolans gård sjuder av liv från den närliggande förskolan där småbarnen leker. Inne i den labyrintliknande högstadieskolan med trappor och korridorer släntrar tolv tonåringar in i ett klassrum tillsammans med sina lärare. De börjar med att lägga ifrån sig sina mobiltelefoner i ett skåp på väggen, och sätter sig sedan lite avvaktande ner.
– När får vi gå? hörs någon fråga lågt.
Men stämningen ska strax förändras och ersättas av ett påtagligt engagemang hos eleverna.
Framme vid katedern väntar Lina Persson, projektledare och initiativtagare till #vägraskuld, och Karin Fredrikson, skådespelare, för att leda en av förmiddagens två workshoppar. De har t-shirtar med texten “Det är inte ditt fel” på sig. Med i rummet är även Jessica Gustavsson, anhörigkonsulent i Lerums kommun, och Carolina Hess, förstelärare och svensklärare på Röselidsskolan.
– Vi vill ha hit fler aktörer, det är värdefullt att lyssna på andra och få en koppling till samhället utanför skolan. #vägraskuld är ett viktigt projekt eftersom alla nån gång kommer att vara anhörig, säger Carolina Hess i en paus.
Vi Anhöriga har flera gånger tidigare rapporterat om projektet eftersom Anhörigas Riksförbund är en av samarbetsorganisationerna och sitter med i styrgruppen. Du kan bland annat läsa en stor personlig intervju med Lina Persson i Vi Anhöriga nr 3 2018. I nr 3 2021 skrev hon en gästkrönika med sina tankar under rubriken “Jag vill hjälpa unga anhöriga att inte implodera”. Lina medverkade även på Anhörigriksdagen 2021.
– En vecka på en skola börjar alltid med att eleverna får se föreställningen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle kunna få mig att känna något nu”. Den blir en gemensam startpunkt för oss alla. Utifrån de reaktioner, känslor och tankar som föreställningen väcker går vi sedan vidare in i resten av veckans aktiviteter, berättar hon.
Resten av veckan fortsätter man att prata i mindre grupper med de elever som sett föreställningen. Tillsammans väcks funderingar kring anhörigskap, skuld och skam och vilka konsekvenser det kan få för en att vara anhörig.
– Vi möter så otroligt modiga och kloka ungdomar ute på skolorna. Många har kanske inte tänkt på sina relationer på detta sätt innan, det kan bli både överväldigande och lite jobbigt, men också skönt att få ord på det som kanske känns tungt att bära själv, säger Lina.
Vi Anhöriga får sitta med och ta del av en workshop med elever som sett föreställningen. Pandemiåren gjorde att den delen av projektet av lätt insedda skäl har fått skjutas upp tills nu. Under våren har man besökt fyra skolor runtom i Västsverige – i Borås, Lerum, Trollhättan och Tidaholm. I höst blir det fem till, då i Mark, Härryda, Vänersborg och Alingsås. Därefter går Lina Persson och hennes projektkollegor in i kammaren för att sammanställa materialet till en metodbok som ska användas för att stärka unga anhörigas situation.
Pjäsen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle kunna få mig att känna något nu” bygger på Lina Perssons egen uppväxt med en storasyster som lever med bipolär sjukdom. Syskonen har själva skrivit manus. Lina spelar själv sin syster. Rollen som lillasystern görs av Karin Fredrikson.
– En workshop innebär att man “provpratar” tillsammans. Nu har ni sett föreställningen och fått en inblick i mitt eget anhörigskap. Min vilja är att ge andra unga anhöriga det jag själv inte fick, säger Lina när hon hälsar eleverna välkomna.
Hon berättar att hon väldigt tidigt fick börja ta ansvar för sin syster.
– Jag kände mig till sist som ett tomt skal och önskade att det fanns nån vuxen i närheten som kunde säga till mig att det inte var mitt fel att min syster inte mådde bra.
Det inledande budskapet till eleverna är att alla nån gång i livet kommer att bli anhörig till nån man bryr sig om, även om man kanske inte tänker så nu. Eleverna får se en åtta minuter lång film där fyra unga anhöriga berättar med egna ord. Det är Linnea med bipolära föräldrar (“Jag blev utsatt för psykisk misshandel”), Sammy med missbrukande och kriminella föräldrar (“Jag fick bli vuxen alltför tidigt”), Agnes, vars mamma och bror tog sina liv, och det är Viktor med en MS-drabbad partner. Det är som att vara förälder till ens egna föräldrar och syskon, säger någon.
I klassrummet sätter sig eleverna i smågrupper för att prata om hur det kan påverka en att vara anhörig. Därefter låter Lina och Karin alla komma till tals, och gör anteckningar på tavlan. Det går först lite trevande men så börjar nån av ungdomarna att prata. Fler följer efter. Aha, kan man tänka så!?
– Man kanske inte vill berätta hur man har det hemma, att man mår dåligt. Men många skulle nog ändå lägga märke till att man ser nedstämd ut, säger en kille.
– Det är viktigt att få hjälp, någon att prata med, säger en annan.
Alla är överens om att skolarbetet kan påverkas. Det blir svårt att koncentrera sig och man kanske inte orkar hänga med kompisarna.
– Man blir trött och orkeslös, känner stress och frustration, måste visa sig stark och accepterar inte sitt anhörigskap, säger en elev.
– Man kan inte sluta tänka på det och blir distraherad i skolan. Man kanske får huvudvärk.
– Man får mindre fritid och kan känna sig maktlös och osynlig, ha ständigt dåligt samvete, vara nedstämd och rädd.
Lina och Karin pratade om bredden i anhörigskapet. Den närstående som man är anhörig till, kan vara drabbad av både psykisk och fysisk ohälsa, som den tidigare nämnda kortfilmen visade. När workshopledarna bad om exempel haglade de från bänkarna:
– Cancer, rörelsehinder, diabetes, epilepsi, depression, var några av förslagen.
– Vissa kanske inte tänker på att de är anhöriga utan tycker att det är helt normalt, funderade en elev klokt.
Listan över olika sorters problematik växte på tavlan: den psykiska och fysiska ohälsan fylldes på med missbruk, livsstil (exempelvis kriminalitet, våld, att vara anhörig till någon som sitter i fängelse, hedersproblematik), ålderdom (till exempel demens, rörelsehinder, Parkinsons sjukdom) och plötslig död (till exempel självmord, snabb sjukdom, olycka, mord).
– Man kan faktiskt vara anhörig till någon som är död, påpekar Lina och Karin.
Det blev mycket “provprat” om hur anhörigskapet kan påverka en person negativt. Men Lina och Karin tyckte också att det var viktigt att lämna plats för det positiva ett anhörigskap kan innebära. De bad eleverna att fundera kring detta och ännu en lista växte fram.
– Man blir ordningsam, lyhörd, medkännande, uppmärksam och får erfarenheter man inte skulle fått annars, säger eleverna bland annat.
Förmiddagen gav säkert många nya insikter hos både barn och vuxna, och avslutades med att eleverna fick skriva ner hur de känt igen sig i det som sagts och vad de tar med sig från workshopen. Förutom föreställning, skolbesök och den kommande metodboken startas även studiecirklar inom projektet. 2023 planeras dessutom en fördjupande workshop-helg.
TEXT OCH FOTO: MICHAEL NYSTÅS (På bild: Lina Persson t.v. och Karin Fredrikson t.h.)
FAKTA OM #VÄGRASKULD
www.vagraskuld.se
#vägraskuld är ett treårigt projekt som ägs av Studieförbundet Vuxenskolan med målet att förändra förutsättningarna för unga anhöriga. Tillsammans med tio kommuner inom Västra Götalandsregionen skapas en metod som ska ge dessa ungdomar verktyg att ge deras egna berättelser den plats de förtjänar. Projektet stöds av medel från Allmänna Arvsfonden.
